Vår historik

 

Siljeströms fjällgård växer fram 

Den begynnande turismens tidevarv börjar med ingången i 1900-talet allt mer sätta sina avtryck i dalgången och området låter höra tala om sig. Fjellnes Högfjällssanatorium hade under 1890-talet kommit igång på allvar och den relativt nybildade Svenska Turistföreningen arbetar intensivt med att propagera för vår svenska fjällvärld. Ett arbete där man ägnar området i allmänhet, och det botaniskt rika Hamrafjället i synnerhet, en hel del uppmärksamhet. I detta färska 1900-tal börjar också jakt och fiske att locka ”turister” till området En ny grupp som söker efter ställen som kan erbjuda mat och husrum och därmed växer sig en marknad för helpension i olika former allt starkare. 

Till Tänndalen och Siljeströms söker sig vid den här tiden inte minst norska ripjägare och fiskare. År 1907 finner Anders Siljeström det för gott att ta steget fullt ut och satsa på den växande turist-marknaden. Han bygger därför sig och familjen en ny stuga och inrättar det stora huset enbart för sina gäster – Siljeströms fäbod Storrösta har via Siljeströms fjällgård gått till att bli Siljeströms Pensionat. 

 

Lorden och översten Douglas Wylde Stobart, London England


Redan med början under 1880-talet hade det, inte minst i den jämtländska fjällvärlden, vidare vuxit fram en sorts överklassturism – grosshandlarturismen kallad. Den svenska fjällvärlden hade blivit ett populärt resmål för en exklusiv skara engelsmän och skottar, välbärgade herrar som ville jaga ripa och fiska. En turism med grund i de omfattande engelska intressena i den norrländsk trävaruindustrin och med bruken i Huså Jämtland och vårt Ljusnedal, med sina omfattande affärskontakter som förmedlare. Ofta hyrde dessa herrar helt sonika hela stället för att med ensamrätt komma i besittning av de tillhörande jakt- och fiskerätterna. 

Riktigt så långt kom det dock inte att gå när det Siljeströmska pensionatet kom i kontakt med denna form av turism. Det var i slutet av 1910- talet som den engelska lorden och översten Douglas Wylde Stobart på ett eller annat sätt funnit vägen till Tänndalen och där upptäckt det vackert belägna pensionatet. Huruvida han nyttjat dess tjänster innan Anders och lorden tecknade ett arrendekontrakt framgår egentligen inte, men är väl ändå något man får anta att han gjort. 

Emellertid, 1910 skriver Stobart och Ander Siljeström ett arrendekontrakt för tiden 1910-1916.  Ett kontrakt som innebär att engelsmannen under perioden sista maj till första oktober varje år förfogar över ”det förnämsta boningshuset” med möbler, kakelugnar och andra effekter. Vidare att han har jakt och fiskerätt ”på allt land tillhörande egaren” och för detta betalar han en årlig arrendesumma om 250 kronor. Ett kontrakt som dock kom att förändras redan under hösten 1910. En förändring daterad den 13 september 1910 som innebar att Stobart för åren 1911 – 1916 ”fritt och oinskränkt” förfogade över mangårdsbyggnaden både vinter och sommar, samt att arrendesumman höjdes till  430 kronor per år.

1:a världskriget, det stobartska efterspelet och nya gäster


Emellertid, det stobartska kontraktet skulle på grund av det världspolitiska läget inte komma att fullföljas. Med 1:a världskrigets utbrott i augusti 1914 fick den engelska översten avbryta sin årligen återkommande tillvaro i Tänndalen. Kontakterna mellan London och Tänndalen var nu under några år obefintliga. I London satt lorden kringskuren av händelserna och i Tänndalen satt Anders med ett kontrakt som gällde även för åren 1915 och 1916. Man kan utan större fantasi anta att det var en situation som präglades av många frågetecken och många svåra beslut. Beslut som inte bara var relaterade till kontraktstiden, för på pensionatet fanns ju också den engelska familjens bohag, som vid det här laget hunnit bli rätt så omfattande, plus höns och hundar.

Siljeströms 1934 med sin fina glasveranda.

Anders gård kom på mer än ett sätt att förändras under denna tid. Stobart låter t.ex. bygga om och inreda det stora huset i lite mer engelsk stil och bl.a. byggs huset på m ed en pampig, vacker och för den härjedalska fjällbygden ovanlig glasveranda (bilden 1934). Dessa arbeten sker med hjälp av hantverkare från bygden bl.a. nämns i sammanhanget namn som Klockervold och Erik Ström. Arbeten, byggnationer och åtgärder som efter kontraktstidens utgång tillfaller Anders och gården. Eller som Stobart uttrycker det i ett brev  ”.. kommer efter de sju årens slut att tillhöra er”.

Andra anteckningar berättar hur lorden med hjälp av en lejd trädgårdsmästare låter anlägga en trädgård och att han skaffar såväl hundar för jakt, som värphöns för att ha tillgång till kyckling och frukostägg. Hundar och höns som han lämnar kvar hos Anders och Maria. Men kanske är det ändå åtgärder för att främja jakten och fisket som Stobart sätter i första rummet.

”En sommar i början av tjugotalet ”upptäckte” vi Siljeströms och den vita villan. Tanken att återvända dit på vårvintern med skolungdom väcktes och det dröjde inte länge förrän vi satte planerna i verket. Siljeström hade naturligtvis ingenting emot att ta emot örebroare, men han kunde faktiskt inte riktigt förstå  hur det skulle gå till för det fanns ingen väg (vintertid, red anm.) längre än till Funäsdalen och sen var det bara ”stygga” fjället.”

Hur det nu var med det så blev detta upptakten till ett inslag som för många år framöver skulle bli bestående. Skolungdomar från Örebro firade sitt sportlov i Tänndalen med Siljeströms ”vita villan” som huvudkvarter. Visst måste man i sammanhanget konstatera att det må ha varit alldeles extraordinära ”turister” som begav sig från Karolinska läroverket i Örebro upp till den härjedalska fjällvärlden. Efter en hel natts tågresa och sen femton mil i buss mötes ungdomarna i Funäsdalen av slädar. Slädar som emellertid bara tog deras bagage, själva hade de bara att spänna på sig skidorna och för egen maskin ta sig de sista två milen upp till pensionatet.

Denna form av turism tog emellertid efter hand allt mer fart och det dröjde inte länge förrän bussarna året om kunde ta sig ända fram även till hotellen i Tänndalens dalgång. Snart var det inte bara örebroare eller skolungdomar som på detta sätt tog sig hit utan det man i dagligt tal brukar kalla ”sällskapsresor” hade funnit en ny grupp resmål att saluföra. Researrangörer som Sydsvenska Dagbladet och Morgontidningen ordnade t.ex. ihop med Statens Järnvägar vintersportresor. 
 
Siljeströms och Tänndalen nämns allt oftare i pressen som ett ställe där turisten får ett bemötande och en mat utöver det vanliga. Dessutom beskrivs det som ett område där man bjuder på en naturupplevelse av stort format, såväl vinter som sommar. Så skriver t.ex. signaturen G. Fjälltrapper efter ett besök i sommarfjället; 

” Här mötes du av idel välvilja och uppriktig hjälpsamhet. Ett vackert karaktärsdrag för Härjedalens befolkning är att ingen ekonomisk beräknande vinst ligger bakom dess hjälpsamhet, därför är också i dubbelt måtto Härjedalens fjällbyar så värdefulla.” 

Ett annat citat hämtar jag från signaturen Nixon i Sydsvenska Dagbladet, den här gången med en beskrivning av vad vintergästen kan vänta sig i naturväg;

” Skidterrängen i Västra Härjedalen är också utomordentlig. Från dalgångarna är det inte långt upp till trädgränsen och kalfjället ger möjlighet till långa löpor i måttligt brant terräng. Inte bara i Sverige utan också i Norge är det inte många platser vilka i så hög grad som Tänndalen äro ägnade att bli ett centrum för vintersport.”

Andra världskriget och tiden därefter.

1940-talet präglas naturligtvis till stor del av andra världskriget, inte minst i en gränstrakt som ju västra Härjedalen ändå är. De tyska nazisoldaterna fanns vid norska gränsen bara en dryg mil bort och Siljeströms liksom de flesta boendeanläggningarna i området hade under den här tiden inte så många turister men desto fler soldater bland sina ”gäster”. 

Det var den 10 april 1940 som soldater från I 5:s andra bataljon och vissa delar från A4 marscherade upp i Västra Härjedalen för att besätta och försvara vårt lands gränser. Under åren fram till 1945 och krigsslutet händer det väl sen inte så mycket av dramatik för området del, om man undantar att det är ett livligt frekventerat flyktområde och att det den här vägen kom åtskilliga människor som flydde undan kriget och dess oerhörda fasor. 

1950-tal privatbilismens genombrott

Med privatbilismens genombrott i början av 1950-talet startar en näst intill gyllene period för fjällanläggningarna i allmänhet och för anläggningar i områden som västra Härjedalen i synnerhet med en allt stridare turistström. För de flesta som nu sökte sig hit så var det nya möjligheterna som den privata bilen, en förbättrad semesterlagstiftning och en stabilare familjeekonomi som var grundvalen. 

Många var de som varit placerade här under kriget och nu vill dom se, uppleva och berätta om dessa upplevelser för sina nära och kära. 

Siljeströms pensionat fick sin beskärda del av detta uppsving och hade under en   20-30 års period stor efterfrågan på sina bäddar och tjänster. I sammanhanget är det värt att påpeka att det uppsving vi talar om inte bara handlade om vinterturismen, som ju traditionellt var och är den stora säsongen i fjällen, utan under denna tid var tillströmningen väl så stor under sommar och höst. 

 

Nästa sak man väljer att satsar på är att bygga en familjelift i backen bakom huvudbyggnaden, som öppnas till julen 1981 (bilden). 

Korta fakta

Gårdsnamn: Siljeströms stugby. 
Adress: Rörosvägen.
Ort: Tänndalen.

Tidigare gårdsnamn: Storrösta.
Tidigare beteckningar: Fd 10. 
Tidigare ägare: Anders Siljeström, Anders Petter Siljeström, Karolina Siljeström, Anna o Olof Wagenius.
Storlek: 2 trög (1891), 159 ha.
Säter: Siljeströmsvallen, idag borta. 

Källor

Gård och Säter Arkivets
Jämtland/Härjedalens historia V.
Siljeströms - Tänndalens äldsta turistanläggning/ Gunnel Ledin, Fjällnytt 1998.
Siljeströms Pensionat/ Arthur Norberg, Funäsdalen med omnejd 2001.
Kyrkoböcker och folkräkningen 1890.
Sveriges dösbok 1901-2009/ Sveriges släktforskarförbund.
Brev, handlingar, anteckningar och artiklar/ Siljeströms o projektets arkiv.
Wagenius nätverk/ Monica Wagenius.

Bilder Siljeströms, Gård och Säter Arkivets och Lasse Johanssons bildarkiv. 
Fotografer gamla bilder okända, nutid Lasse Johansson Funäsdalen.

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.